ett långt och beklagande inlägg om en förkylningsjävel

Idag ligger jag inne med datorn i knät och tycker synd om mig själv. Lite som alla andra dagar, bara det att hela jag är en enda stor snorbomb just nu. Förkylning. Vilket förbenat påhitt. Jag överväger att glida iväg på coop (de 500 meterna kändes långa och jävliga just nu) och köpa en "det är så synd om mig"-glass och sen dra ett harry potter-maraton med persiennerna neddragna. Idag är det inte ens kul att det är soligt och varmt, FÖR JAG KAN INTE NJUTA AV DET. Kan inte någon bara glida in och kasta kall mat i ansiktet på mig? Det skulle uppfylla alla behov jag känner just nu. Mat. Kyla <3

Min kropp kommer dock inte att uppskatta glassen. Mjölkprodukter, socker och förkylningar är ju som inte världens bästa trio, och jag vet inte riktigt hur jag ska lösa situationen. Vattenmelon i frysen kanske är en tanke värd att leka med. Åh. Vad jobbigt livet blev nu. Citronen är snart slut. Känner hur livet rinner iväg mellan mina fingrar. Närå. Nu blev jag lite väl dramatisk. Fast man blir ju så ynklig när man har flunsan. Ska tänka på barnen i afrika hädanefter. Käften märe.
Jag skulle döda för lite regn just nu. Det skulle få mig och min feber att få oss att känna oss lite bättre.

Nåväl, jag skrämmer i allafall bort grannungarna från uteplatsen med min rosselhosta. Det kommer ju något positivt ur detta i allafall.