det här med att trippa fram med lätta steg efter att ha varit omgiven av fantastiska människor

Nu har jag nyss landat i mitt hem efter en intensiv vecka på resande fot.

Jag har hunnit med att umgås med fina personer samtidigt som vi drack billigt rosévin ur varsin Starbucksmugg i ett främmande land i en bil på fel sida av vägen, näst intill skaffat ett sexpack på grund av att jag skrattat så mycket, återupptäcka min fenomenala släkt, spåra på mer än ett engelskt hotellrum, försova mig cirka varenda dag, drägga  på en bröllopsmottagning, smyggrina lite på en bröllopsceremoni, nästan klappa en påfågel, ha super cover, varit bakfull, spåra lite mer, (varit superofräsch på ett flygplan tillbaka till sverige för att någon kanske planerade sista kvällen lite obalanserat så där mellan andelen sömn, alkoholintag och oväntade situationer som may or may not ha uppstått där liksom)  och ja, ni vet lite såna saker som behövs för att själen ska känna sig ganska nöjd.

Jag har helt enkelt bara haft det tokbra och känner att det känns lite vemodigt så här i efterhand att alla bara inte stannade där och var jättebra hela livet.

Det var lite mänskligheten i sitt absoluta esse jag fått ta del av, skulle jag faktiskt vilja påstå.